Jag tolkar Carl Michael Bellman "Träd fram du nattens gud" sång n:o 32, på min nysträngade basluta. Bordunsträngarna är stål och gitarrdelen har fått nylonsträngar, jag tycker det blev en fin klang.
Träd fram du nattens gud - Ur Fredmans sånger, n:o 32 - Carl Michael Bellman
Aftonkväde,
dedicerat till fru assessorskan Weltzin
Träd fram, du nattens gud, att solens lågor dämpa!
Bjud stjärnan på din sky mot aftonrodnan kämpa!
Gör ljumma böljan kall!
Slut ögats förlåt till, kom, lindra kval och krämpa
och blodets heta svall!
Ditt täcke gömmer allt... Betraktom Floras gårdar!
Här skönsta höjder fly, där mörka griftevårdar
på svarta kullar stå;
och under uvars gråt mullvadar, ormar, mårdar
ur sina kamrar gå.
Vid källan allt är tyst; knappt rör sig minsta myra,
när mot dess klara djup Timantes i sin yra
bespeglar månens klot.
På grenen av en alm Alexis hängt sin lyra
och slumrat vid dess fot.
Det späda vattensorl, som ned i mossan spelar
och uti rännlars språng kring fältet sig fördelar,
gör ögats sömn så söt,
att döden liksom känns var droppa blod förstela
i själva hälsans sköt.
En ljum och kylig blåst emellan löven susar
och under trädens rusk den mörkblå böljan krusar
kring roddarns blanka år.
Mot klippan vid ett plump, dit strömmen inåt frusar,
den glupska gäddan slår.
Där ligger jägarn trött, med hatten under öra —
vid bössan, mot hans arm, att minsta buller höra,
sig hunden lagt i ring;
och fiskarn nyss begynt sin not i vassen snöra
och plaska stranden kring.
På trädgårdssängens brant, som nedåt viken drager,
den trevne åbon syns vid månens halva dager
med vattenkannan fylld.
Hans täppa syns så grön, var planta frisk och fager,
försilvrad och förgylld.
Vinrankans duvna prål åt muren vill sig luta —
tulpanens skrumpna blad sig mer och mer tillsluta
vid regnets glesa skur.
Längst utåt ängens rymd hörs sista gången tuta
vallhjonet i sin lur.
Nu sitter lärkan tyst, sin gröna dörr tilltäpper —
i rågskyln någon gång den svarta fågeln knäpper
vid syrsans fräna ljud.
Helt lågt syns svalans flykt, när Pan dess vingar släpper,
till regnets förebud.
Ur gräset skymtar fram ringblomman och vitsippan,
just där sädsärlan sprang, den skogens nippertippan,
med sina snabba tripp...
Hör sparvens späda kval och ungarna på klippan:
kip kip, kyp kyp, kip kip!
Kring nattens majestät sig allt i dvala sänker —
mot ródnan ur ett moln en åldrig urna blänker
uppå en ättehög.
Bland drakar där på gods, bland gyllne bloss och skänker
sig Plutos skugga smög.
Nu råder nattens frid och ögat vill sig sluta —
lägg bort din pipa, Pan! Alexis, tag din luta
och sjung i skogens valv!
Cykloper, fauner, tyst! Hålt, gastar, opp att tjuta
vid storm och jordeskalv!
Bjud, Eol, vid ditt spel, att vädrens ras förvilla,
bjud tystnad upp i skyn, bjud Neptun sitta stilla
på sina mörka grund!
Befall att klippans spets må tysta floder spilla
på denna dyra stund!
Tillåt najaden ej vid stranden sig få löja,
bryt den tritonens arm, som brottas om dess slöja
och grumlar flod och älv!
Må sunnanvädret ej den minsta ilning röja —
Apollo spelar själv.
Arakne, fäll din nål och låt din ränning stanna!
Kan du ditt ömma bröst mot lutans våld bemanna?
Nej, lyssna vid hans slag!
Vulkan, lägg släggan ner, håll handen för din panna!
Men nu... nu somnar jag.
