Det är höstlov. Casper, Claes och Jonas har Lan i köket och sovsal i vardagsrummet.
29 oktober 2008
24 oktober 2008
16 oktober 2008
Tidningsklipp och Vasamuseet
Unt.se - Välbehållen Leonard Cohen
Välbehållen Leonard Cohen
Huvudpersonen själv är oklanderligt klädd i svart kostym och hatt och sjunger med en röst som är uppseendeväckande välbehållen. Den låter lite som 90-talsinspelningarna, fast faktiskt mer nyanserad. Det får man vara tacksam för, liksom att han gav sig ut på vägarna igen efter 15 års frånvaro.
Att humorn är lika välbevarad som rösten visar han inte minst i mellansnacket om hur han har gått omkring i Stockholm och upptäckt att alla är längre och snyggare än han själv.
- Om det inte vore för era artister skulle jag tro att ert välordnade samhälle var helt perfekt, säger han också.
Men det är förstås en spricka i allt (där ljuset kommer in). Det är det även i artisten Leonard Cohen, som att rösten hackar till då och då och att vissa rörelser på scenen ser aningen stappliga ut. Bilden av honom, som ouppnåelig och en folkets man på samma gång, hålls dock intakt den här kvällen.
Låtlistan, som är ett enda långt pärlband av klassiker (lite som att höra en greatest hits-skiva live), ger en känsla av slutsummering.
Trots att Cohen flaggar för att det blir en nästa gång så har jag svårt att tro att det här inte är sista turnén. Det är lätt att misstänka att han låter bli att säga det, för att det inte ska bli för smetigt och nostalgiskt.
Tower of song, Suzanne, Hallelujah, Democracy. Långsamt bryts motståndet (74-åringen borde vara för gammal, för trött, för ovass) ner som Cohens snögubbe i regnet. Mot slutet finns det inget annat alternativ än att slänga alla analysverktyg överbord och bara åka med.
Välbehållen Leonard Cohen
Andreas Jakobsson slänger alla analysverktyg överbord och åker med på Leonard Cohens konsert i Stockholm.
MUSIK
Leonard Cohen
Globen, Stockholm, onsdag
RECENSION Publiken är avvaktande vördnadsfull, som om de inte riktigt kan tro på att den generösa hitkavalkaden som spelas upp för dem är på riktigt. Och det är en imponerande samling låtar. Dance me to the end of love, Ain't no cure, Bird on a wire, Everybody knows. Mer tyngd än de flesta artister har i hela sin katalog.Leonard Cohen
Globen, Stockholm, onsdag
Huvudpersonen själv är oklanderligt klädd i svart kostym och hatt och sjunger med en röst som är uppseendeväckande välbehållen. Den låter lite som 90-talsinspelningarna, fast faktiskt mer nyanserad. Det får man vara tacksam för, liksom att han gav sig ut på vägarna igen efter 15 års frånvaro.
Att humorn är lika välbevarad som rösten visar han inte minst i mellansnacket om hur han har gått omkring i Stockholm och upptäckt att alla är längre och snyggare än han själv.
- Om det inte vore för era artister skulle jag tro att ert välordnade samhälle var helt perfekt, säger han också.
Men det är förstås en spricka i allt (där ljuset kommer in). Det är det även i artisten Leonard Cohen, som att rösten hackar till då och då och att vissa rörelser på scenen ser aningen stappliga ut. Bilden av honom, som ouppnåelig och en folkets man på samma gång, hålls dock intakt den här kvällen.
Låtlistan, som är ett enda långt pärlband av klassiker (lite som att höra en greatest hits-skiva live), ger en känsla av slutsummering.
Trots att Cohen flaggar för att det blir en nästa gång så har jag svårt att tro att det här inte är sista turnén. Det är lätt att misstänka att han låter bli att säga det, för att det inte ska bli för smetigt och nostalgiskt.
Tower of song, Suzanne, Hallelujah, Democracy. Långsamt bryts motståndet (74-åringen borde vara för gammal, för trött, för ovass) ner som Cohens snögubbe i regnet. Mot slutet finns det inget annat alternativ än att slänga alla analysverktyg överbord och bara åka med.
Andreas Jakobsson
Vasamuseet
15 oktober 2008
Leonard Cohen på Globen
Lotta och jag åkte till Stockholm. Vi såg Leonard Cohen på Globen. SUPERBRA!
12 oktober 2008
Lunch vid Långsjöns Mat & Camping
På söndagen åkte vi till Långsjöns Mat & Camping och åt lunch. Vi åkte vidare och stannade och plockade en del trattkantareller vid Krogsfall.
På kvällen åt vi varma mackor med svampstuvning och drack te.
11 oktober 2008
Psykiatriska museet
Christel och Janne hälsade på i Västervik. Vi åkte ut till Psykiatriska muséet vid Gertrudsvik. Michael och Emil följde med.
Per-Olof Sörskog gav oss en mycket detaljerad och rolig rundtur.
New Lanark - lokalband med självdistans
New Lanark - lokalband med självdistans / Östra Småland AB
New Lanark - lokalband med självdistans
VÄSTERVIK
De fyra goda vännerna i nystartade lokalbandet New Lanark blandar friskt bland musikstilar och genrer.
- Vi kommer nog skapa en egen genre, ler Jonathan Hoffsten, sångare i bandet.
- Vi kommer nog skapa en egen genre, ler Jonathan Hoffsten, sångare i bandet.
Det märks att killarna i New Lanark känner varandra väl. De skämtar, pratar i munnen på varandra och drar sig inte för att ge olika svar på intervjufrågorna.
- Vi spelade punk förut, men vi tröttnade på punken.
- Nej, jag tröttnade inte. Tala för dig själv!
Efter lite gnabb kommer de överens om att orsaken till att de övergav punken var att musiken blev för enkel. De ville göra något lite mer avancerat. Utvecklas, testa nya grejer.
När de startade New Lanark i maj blev det en delvis ny gruppkonstellation, men tre av de fyra hade spelat i ett tidigare band tillsammans under namnet "The young ones".
- Då blev vi lite mer upptäckta. Innan skrattade de bara åt oss...
Bandmedlemmarna är för all del fortfarande ganska unga - 16 och 17 år. Aron Gosch, Jonathan Hoffsten, Björn Karlsson och Sebastian "Basse" Anderot går första och andra året på estet-musik och naturvetenskapliga programmet på Västerviks gymnasium.
- Vi blandar blues-psykadelisk rock med hårdrock. Vi har ingen bestämd genre. Det känns bra att inte bara hålla sig till en stil.
De berättar att det på en affisch inför en av deras spelningar stod "tuff musik" som genrebeskrivning. Något som de tycker passade rätt bra.
- Vi kommer att skapa en egen genre, konstaterar Jonatan leende.
Inspirationen hämtar de från dussintals olika band - White Stripes, Jimi Hendrix, Red Hot Chili Peppers.
Killarna har inga illusioner om ett framtida liv som stora rockstjärnor - men saknar inte delmål.
- Vi ska spela på Musik Direkt. Och vårt långsiktiga mål är att få spela på Nykvarnfestivalen.
- Men vi har inga ambitioner för att bli riktigt stora. Det är kul att bara spela, och utvecklas, tillägger Aron.
- Fast det skulle ju inte vara fel om det väl hände, inflikar Jonatan.
Rockstjärnemyten ger de dock inte mycket för. Åtminstone inte den som handlar om droger, alkohol och dekadens.
- Vi är antidroger. Jag är helnykterist. Och vi är nog ganska säkra på oss själva, vi faller inte för något grupptryck, säger Björn.
Intervjun är slut och New Lanark drar vidare. Nu ska det repas i Järnet hela kvällen. Snart är det nämligen dags för nästa spelning - på Congero i Västervik.
Caroline Petersson
De har hittills haft spelningar på bland annat Skylten i Linköping och på Congero.
Musiklivet i Västervik är enligt New Lanark "bra för att vara en så liten stad" - men det finns för få scener.
- Vi spelade punk förut, men vi tröttnade på punken.
- Nej, jag tröttnade inte. Tala för dig själv!
Efter lite gnabb kommer de överens om att orsaken till att de övergav punken var att musiken blev för enkel. De ville göra något lite mer avancerat. Utvecklas, testa nya grejer.
När de startade New Lanark i maj blev det en delvis ny gruppkonstellation, men tre av de fyra hade spelat i ett tidigare band tillsammans under namnet "The young ones".
- Då blev vi lite mer upptäckta. Innan skrattade de bara åt oss...
Bandmedlemmarna är för all del fortfarande ganska unga - 16 och 17 år. Aron Gosch, Jonathan Hoffsten, Björn Karlsson och Sebastian "Basse" Anderot går första och andra året på estet-musik och naturvetenskapliga programmet på Västerviks gymnasium.
"Tuff musik"
Hur skulle ni beskriva er musik?- Vi blandar blues-psykadelisk rock med hårdrock. Vi har ingen bestämd genre. Det känns bra att inte bara hålla sig till en stil.
De berättar att det på en affisch inför en av deras spelningar stod "tuff musik" som genrebeskrivning. Något som de tycker passade rätt bra.
- Vi kommer att skapa en egen genre, konstaterar Jonatan leende.
Inspirationen hämtar de från dussintals olika band - White Stripes, Jimi Hendrix, Red Hot Chili Peppers.
Siktar på Nykvarn
Just nu medverkar bandet i två projekt som ska resultera i två skivor med låtar från olika lokalband.Killarna har inga illusioner om ett framtida liv som stora rockstjärnor - men saknar inte delmål.
- Vi ska spela på Musik Direkt. Och vårt långsiktiga mål är att få spela på Nykvarnfestivalen.
- Men vi har inga ambitioner för att bli riktigt stora. Det är kul att bara spela, och utvecklas, tillägger Aron.
- Fast det skulle ju inte vara fel om det väl hände, inflikar Jonatan.
Rockstjärnemyten ger de dock inte mycket för. Åtminstone inte den som handlar om droger, alkohol och dekadens.
- Vi är antidroger. Jag är helnykterist. Och vi är nog ganska säkra på oss själva, vi faller inte för något grupptryck, säger Björn.
Intervjun är slut och New Lanark drar vidare. Nu ska det repas i Järnet hela kvällen. Snart är det nämligen dags för nästa spelning - på Congero i Västervik.
Caroline Petersson
FAKTA/New Lanark
Västerviksbandet startades i maj 2008.De har hittills haft spelningar på bland annat Skylten i Linköping och på Congero.
Musiklivet i Västervik är enligt New Lanark "bra för att vara en så liten stad" - men det finns för få scener.
10 oktober 2008
Frasse tycker om påsar
Frasse älskar påsar, så fort det ligger en påse på ett bra ställe kryper han in i den, och gör det bekvämt för sig.
03 oktober 2008
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)