Många har Neil Young som husgud och tycker han är ofelbar. Det tycker inte jag, det verkar han inte tycka själv heller.
Han är väldigt ärlig i sin bok och lämnar ut sig själv. Boken hoppar fram och tillbaka i tiden vilket egentligen inte stör särskilt mycket mer än att det blir lite kronologisk oreda.
Han är helt besatt av det perfekta ljudet och har utvecklat Puretone eftersom han verkligen hatar mp3 och andra ljudförstörande format.
Besattheten går som en röd tråd genom boken. Besatthet i olika former, bilar, musik, droger m.m.
Jag gillar när han berättar om sin familj, kärleken lyser igenom riktigt mycket.
Först tyckte jag boken var tråkig, men ju mer jag läste tyckte jag om berättarstilen.
Nu ska jag lyssna på "Cinnamon girl".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar